Organica Fläktrum – Styx förlag
image

Organica Fläktrum

99,00kr

2010, 130×183,
7mm, mjukband,
49 sid., svensk text
ISBN 978-91-85747-22-1

Emma Lundenmark
Kategori: Taggar: , ,

Om

Organica Fläktrum handlar om ”tre kvinnor, Khastezi, Kampuchea, och Kena Roshti. De finns inte och just därför är de ovärderliga. De finns i varje andetag, i varje sinnligt glapp. Inte i varje stund. De motarbetar tiden. De gömmer sig i rummen men finns inte förrän väggarna faller ner. De närmar sig försiktigt och leder vägen in.”

Recensioner

[SVENSKA DAGBLADET 100823] Överraskningen blir en vana. Som ett surrealistiskt motto långt före surrealismen har Lautréamonts (1846–1870) formulering om ”det tillfälliga mötet mellan en symaskin och ett paraply på ett operationsbord” kommit att uppfattas. De oväntade kombinationerna, där det oväntade har satts i ett slags revolutionärt system avsett att upplösa alla system, är tänkt som drömmens och det omedvetnas avtryck. I olika former av utspädning har surrealisternas metod blivit en viktig beståndsdel i poesins utveckling. Nära ett sekel efteråt kan man ur åtskilliga nya diktsamlingar hämta fraser som hade kunnat höra hemma i 1920-talets surrealism, även om rörelsens revolutionära patos med stöd hos Freud och Marx knappast har hängt med in i dagens poesi. I mer oblandad form har surrealismen dock ett livaktigt forum i Surrealist Group of Stockholm (www.surrealistgruppen.org) med Mattias Forshage som viktig drivkraft. Till kretsen hör Emma Lundenmark, som nu debuterar i bokform med diktsamlingen ”Organica Fläktrum”; lyckligtvis använder hon denna gång inte ett fantasispråk, som i några bidrag på den nämnda och mycket innehållsrika hemsidan. Författaren skriver i en inledande not: ”Jag vill presentera tre kvinnor, Khastezi, Kampuchea, och Kena Roshti. De finns inte och just därför är de ovärderliga. De finns i varje andetag, i varje sinnligt glapp. Inte i varje stund. De motarbetar tiden. De gömmer sig i rummen men finns inte förrän väggarna faller ner. De närmar sig försiktigt och leder vägen in.” Dessa tre kvinnor, som representerar vad som är i det som synes vara (eller vad som borde vara i det som är eller är i det som också är), ägnas varsin del av diktsamlingen. I den första delen refereras en del till tid, golv, rum och hus, i den andra till landskap och stadsmiljö (men knappast med den politiska och historiska vinkling som kvinnans namn Kampuchea skulle kunna tänkas inspirera), i den tredje till en lite vildare natur. När Lundenmark är som bäst utmanar hon vaneseendet och öppnar något nytt, som när hon talar om ”det mjuka steget i trappan/ pälsbeklätt”. Också när hon formulerar en språklig fixeringsbild inlemmad i ett sammanhang får läsaren något att fundera över: ”efter ett tag gav fläckarna liv åt sina nattdjur/ upp ur natten turades de om att byta plats”. Men när sådant staplas på vartannat utan inbördes koppling blir det lätt bara yta utan att några nya perspektiv öppnas. Som läsare kan man inte bli överraskad varje gång; överraskningen kan definitionsmässigt aldrig bli en vana och revolt blir så lätt konvention. Däri ligger en del av metodens dilemma, liksom även Lundenmarks. Hon är en begåvad poet, men hennes tre icke-existerande kvinnor förblir som helheter abstrakta, hur fascinerande de enskilda formuleringarna än kan vara. Det man utmanar måste finnas med på något sätt, som trappsteget som här helt oväntat är försett med päls – det är ett slags orimlig möjlighet. Men om man från början överger alla överenskommelser och logiska samband kan ingenting överraska och inget nytt öppna sig: man väntar sig de oväntade mötena. Läsaren slinter mot det redan färdigrevolterade – eller är som en invigd med på alla de nya noterna, som därmed inte är särskilt nya.  (Tom Hedlund)

[HELSINGBORGS DAGBLAD 100820] Sent på jorden. Det är välgörande med en diktsamling som inte låter presentera annat än själva den text som finns dold mellan bokpärmarna – och så borde all dikt läsas, befriad ifrån sitt biografiska sammanhang. Det är möjligt att Emma Lundenmark och bokförlaget Styx på det här sättet låter oss ana en poetik med politiska förtecken. Efter vad jag kan förstå så är i alla fall förlaget och författaren Lundenmark associerad till den surrealistgrupp som finns i Stockholm och som i alla fall en tid under det sena åttiotalet gjorde en del viktiga utspel och inte minst uppläsningar. Det är dock första gången jag stöter på Lundenmarks lyrik, även om jag nu i efterhand har försökt att läsa in mig på andra texter som bär hennes namn. Organica fläktrum är det namn som har givits åt samlingen – och om det finns det inte mycket att säga, annat än att också här kan man ana en slags dragning bortom det ”poetiska” och ett försök att ladda upp orden så att de förlorar sin innebörd av mer eller mindre högtidligt allvar. Samlingen består av tre avdelningar, och nu citerar jag förordet i sin helhet – ett förord som i sig påminner om dikterna som skall komma: ”Jag vill presentera tre kvinnor. Khastezi, Kampuchea, och Kena Roshti. De finns inte och därför är de ovärderliga. De finns i varje andetag, i varje sinnligt glapp. Inte i varje stund. De motarbetar tiden. De gömmer sig i rummen men finns inte förrän väggarna faller ner. De närmar sig försiktigt och leder vägen in.” Det är svårt att se att det skulle finnas någon markant skillnad mellan dessa tre olika stycken, snarare tvärtom då, att de likt nya floder söker sig fram och tillbaka från själva huvudådran och rör sig med och emot varandra, som en fuga. Så här kan det se ut i avdelning nummer ett:

så kröp dimman upp genom

takets öppning

det mjuka steget i trappan

pälsbeklätt

i vakande sömn

ett samlat slagfält i

hennes stilla dans

hur korsningen höjer sig

sluttar

Det är sent på jorden och dikten genomströmmas av just den här typen av bilder: undergång, förtvivlan – men också, märkligt nog – en slags sensuell näraliggande underton. Från avdelning två:

den tunna tråden vid dina ansikten

där berget har sin början

allt för att landskapet breder ut sig

det vi alltid sydde

längre ut än sjön nu vilar

den här ön

dit mörkret fallit ut

mjukt i det tysta huset

en gång vid dina händer

hennes snörens figurer av salt

”Organica fläktrum” är en vacker och suggestiv samling och början på ett nytt samtida författarskap, hoppas jag. /Kristian Lundberg