image

Memoarer

99,00kr

2009, 12x19cm, mjukband, 70 sid.
Med illustrationer av C.M. Lundberg,
Svensk text,
ISBN 978-91-85747-10-8

Bo I. Cavefors
Kategori: Taggar: ,

Om

Bo I. Cavefors = persona non-grata i svenskt kulturliv, uppvuxen i England, författare, förläggare, regissör, performance-konstnär. Cavefors förlags inflytande på svenskt kulturklimat sedan starten för 50 år sedan är svårt att överblicka, tillika överskatta. Arbetar för tillfället med ”Grymhetens Teater Dekadens”.

Recensioner

[SUNDSVALLS TIDNING 090910] Sparsmakat om självförbrännande. Bo Cavefors har länge behandlats som persona non-grata i svenskt kulturliv. Många minns säkert skandalen då hans framgångsrika förlag Cavefors (som gett ut bland annat Nietzsche, Marx, Dali och Pasolini) stormades av polis och försattes i konkurs; detta eftersom han hade dristat sig att publicera texter skrivna av medlemmar i den tyska terrororganisationen Röda armé-fraktionen. Bo Cavefors är en man som pendlar mellan extremer; mellan anarkistiskt radikalt och katolskt konservativt; mellan sensibelt litterärt och vågade teater-föreställningar med ohöljt homoerotiska skeenden på scenen, utan dess like i Sverige (snarare à la berlinskt avantgarde i källarmiljö). Författaren, förläggaren och konstnären Bo Cavefors har nu utkommit med en sparsmakad liten memoarvolym, som är ytterst välskriven, dunkelt suggestiv och med minnen från barndom och vuxenår där huvudpersonen gett sig hän erotik, konst och litteratur med samma självförbrännande intensitet. Den i dag 74-årige Cavefors berättar öppenhjärtigt om sin utlevelsefulla homosexualitet. Här odlas ett hypersensibelt outsiderperspektiv, påminnande om både Pasolinis och Lars Noréns. Den senare omnämns i ett intressant avsnitt: den unge Norén vänder sig 1961 till Bokförläggare Herr Bo Cavefors med nyskrivna tonårsdikter. Sammantaget: modigt, annorlunda och intressant på ett närmast drabbande sätt. /Björn Gustavsson

[KVÄLLSPOSTEN 090827] Bo i marginaliseringen. Jan Karlsson har läst Bo I Cavefors Memoarer och tar dem på allvar. Med tanke på titeln är den bok som Bo I Cavefors nu publicerar, Memoarer, osedvanligt rapsodisk. Ibland tycks den också vara tillkommen för den innersta kretsen. Vi som inte vet allt om hans förehavanden och turer får stundom nöja oss med känslan av att titta in i en glipa av det lika gardinförsedda som lätt vädringsöppna fönstret. Det blåser alltid kring Cavefors, åtminstone om Bo får bestämma vindriktningen. Om jag å ena sidan hellre förhåller mig till originalen – Markis de Sade, Nietzsche, Ernst Jünger – så är det svårt att å andra inte tillerkänna Cavefors en stil som sticker ut. Allt som oftast skriver han bra: associativt, drastiskt, effektivt, med en djupt personlig rytmisering. Och övergångarna är ibland så abrupta och skickligt utförda att även dramatiker födda typ tvåtusen år efter den i memoarerna så med rätta hyllade grekiska guldåldern torde kunna bli gröna av avund. Sedan faller han – som funnes det ingen redaktör – ner till manifestets nivå, de simpla ståndpunkternas, den hart när skrupelfrie reklammannens; det är något med teater som han vill sälja in. Näset, Malmö, Englands huvudstad. Älskad styvfar, avskyvärd halvbror – det går an. Och det är med råge intressant att följa den unge Bos väg – från utlevelsen i Kungs- och Slottsparken till insidesinformationen från det svängande och parallellt av klassmotsättningar djupt präglade London. Det är levande vittnesbörd, mitt i plytet och skrevet. Sadism och masochism i mer eller mindre ljuv växelsång. Dock inbegriper den kortfattade memoaren också slutsatser som denna: ”den liberala demokratin, som den i dag praktiseras i Sverige, den repressiva toleransen, är mer frihetskränkande och frihetsberövande än förrförra århundradets monarkistiska furstar med direktlinje till Vatikanen.” Så dömer Bo I Cavefors sig själv till löje, marginalisering, kanske tystnad. Och nej, han är ingen martyr. Vill man inte ha demokrati så vill man inte. Vi får faktiskt ta honom på orden, annorlunda uttryckt på allvar. /Jan Karlsson

[TIDNINGEN KULTUREN 090821] Cavefors, författare, helgon och martyr. Att skriva om Cavefors Memoarer är som att skriva om ömheten. Den grymma (och dåraktiga) ömhetskänslan av en mor som vaktar sina döda barnkroppar. En fruktansvärd bild, men inte desto mindre laddad av verklighet och kärlek. En kärlek som går över gränserna, en kärlek som inte följer reglerna, en kärlek som skriker – perverst- mot en mörk död Himmel. Cavefors har i hela sitt liv varit en ”kontroversiell” litteraturmänniska, och detta oavsett det som han gjorde och skapade som förläggare, författare, och teaterman. Memoarer är en liten underbar bok, nervöst men vackert illustrerad av C.M. Lundberg. Cavefors hade tidigare skrivit ”memoarer” Barnsliga memoarer och – parafraserande Dylan Thomas, Valpen som ung man. Denna bok är mindre ”skandalös” än hans tidigare böcker även när Cavefors berättar om allt det som ”världen” skulle kalla perversion. Ty det gör han med en enkelhet, öppenhet, frihetsorienterad och utan onda avsikter, blottad i ordets goda bemärkelse. Exhibitionistisk… som markisens moral (skulle Cavefors säga). Bo Cavefors berättar om sina kärleksmöten, han berättar om sina litterära och t o m antipolitiska möten, inte alltid kronologiskt – och varför skulle han göra det? Livet sker i rummet, inte i tiden. ”Anarken och stoikern är sitt eget maktcentrum, ett maktcentrum ointagligt för den av världslig makt berusade Fursten. Fursten/Makten är frihetsanarkens motspelare. Friheten finns i det utanförskap som uppstår när man följer intellektets, åtråns, viljans och trons direktiv. Furstens makt. Den Allmänna Opinionens Makt, hatar den som visar på frihetens möjligheter. Anarken, som Furstens jämlike och motspelare, är den Allmänna Opinionens utmanare”. Detta citat är viktigt. Det är viktigt för att förstå Bo Cavefors livsval och kulturella strategier och samtidigt introducerar oss till performanceteatern som är kanske den nyaste aspekten i denna bok och i Cavefors nya kreativa fas. Bo Cavefors introducerar oss till hans teater. Från de tidigare Den Spetälske i Staden Aosta (av Xavier de Maistre), Sade och Japanen (en nyläsning av Markisinnan de Sade av Mishima), Uppror i Kasban, till Teater Dekadens och Grymhetens Teaters föreställningar. Cavefors blir en författare som tolkar sitt lyssnande och för vilken lyssnandet inte längre är akustiskt utan teatraliskt och visuellt. Fysiskt och andligt som hos Artaud. Artaud som Cavefors inspireras mycket av även om han aldrig citerar honom. ”Romanen är död, sedan decennier – skriver en ganska generös Cavefors – Detsamma gäller dramat om man bortser från några undantag, till exempel Norén och Schwab. Det blir så när människans behov av metafysik förnekas, när man medvetet förtränger och glömmer de lärdomar de grekiska tragedierna erbjuder. För en ny teaterkonst krävs renässansdramer i mörka färger, rituell formade skeenden som frigör aktiviteter som leder till extrem tillfredsställelse över att Vara. (…) låt oss återvända till orgiepräster som Wagner, Wilde, Huysmans, Beardsley, T E Lawrence och många fler.” Cavefors insisterar i sitt försök att finna samband mellan smärta och erotik, mellan sakralitet och orgie. Han finner relationen mellan teater och ritual inte bara i Orienten som Artaud gjorde, utan också i den kristna kyrkans aktionsteater (högmässan). Detta är – i mina ögon- en mycket intelligent och skarp parallell som återger till den kristna ritualen dess dionysiska ursprungliga verklighet (guden som blir liturgiskt söndersliten och uppäten av deltagarna, en grym sparagmos), verklighet som sekulariseringen och politiseringen av den kyrkliga institutionen har underminerat. Cavefors tycks återfinna synkroniciteten i den kristna ritualen som så bra Mircea Eliade beskriver när han talar om tid och temporalitet (In Illo Tempore) i den kristna mässan, där transubstantiations mysterium (brödet och vinet som blir kropp och blod) sker varje gång som prästen firar sin offerritual på altaret, och fördenskull förblir den evig. (Det gör även Carl Gustaf Jung men han menade annat). Mindre överens är jag med Cavefors när han finner mystik och sakralitet i den grekiska tragedin. Ty, om tragedin (bocksång, bildat av de grekiska orden för tragos bock och oide sång ), hade fortfarande en sakral karaktär hos Thespis, verklige fader av den grekiska tragedin, denna blev episk teater och därför sekulariserades av Aischylos, Sofokles och Euripides. Enligt Cavefors ”Rituell stilisering och faktisk aktivering av könet måste ges status av nynaturalism, av återskapad och återskapande verklighet. Novalis beskriver detta utmärkt när han talar om släktskapen mellan heligt och erotiskt, om likheten mellan sexuell vällust och religiös martyrskap”. Novalis är naturligtvis inte ensam om detta, mystiken och erotik har språkliga nyanser som inte går att förnekas. Däremot, och det var även ”erotologen” Georges Bataille som påstod detta, dessa språkligheter agerar på två helt annorlunda plan. Erotiken är en vehikel, ett verktyg, den gudomliga extasen är målet. Bo I Cavefors Memoarer är en fin, mänsklig, nästan kysk bok. Hans dialog med sig själv resulterar i en demonstration av den bristande överenskommelsen mellan litteraturen och livet./ Guido Zeccola

[SYDSVENSKAN 090817] Memoarhyllan – Naken narcissist. Medan Lars Norén publicerar en monumental dagbok gör Bo I. Cavefors tvärtom. Hans nyligen utkomna ”Memoarer” (Styx förlag) är en charmigt anspråkslös liten skrift med illustrationer av CM Lundberg. Men den är lika narcissistisk. Cavefors skriver med lätt hand om uppväxten i 40-talets Malmö, om de svettiga gubbarna på styxpappans lager, fågelburarna i Kungsparken där han och andra unga pojkar bjöd ut sina kroppar till äldre män, flytten till London. Men här finns också plats för det oväntat hemvävda. En agedyna, ett stycke skånsk bondslöjd som tillhört släkten, pryder baksidan av boken. ”Vem kan eller ens vill bortse från detta med blodsmystik och geners konsekvent genomförda musikaliska budskap, det är som ett partitur, ett generationslångt adagio”, skriver Cavefors och återger ett levnadsöde: mormors bror, respekterad som framgångsrik bonde trots sin homosexualitet. Narcissistiskt ja. Men också naket./ Andreas Brunner

[NORRKÖPINGS TIDNINGAR 090728] Cavefors tredje självbiografi. Det finns en emblematisk passage i Bo Cavefors nyutkomna Memoarer. Det är minnesbilden av hur han som ung anländer till London och får syn på en gatpojke på järnvägsstationen. Minnet av pojken glider idag samman med ett Robert Frank-fotografi av en liknade pojke. ”När jag såg hans dubbelgångare på Victoria Station insåg jag att jag var han, att han var jag”, skriver han. Ja, Cavefors är sannerligen en dubbelnatur. Den till formatet tunna Memoarer kan läsas som en avrundning av Cavefors tidigare två självbiografiska böcker, Valpen som ung man och Barnsliga memoarer. Här får vi rapsodiskt återberättat den burgne pojkens utanförskap, hans sexuella uppvaknande och utlevelser, hans kamp mot normaliteten och den förlagsverksamhet som slutade i konkurs sedan polisen ingripit efter utgivningen av den tyska terrorgruppen RAF:s dagböcker. Det är ett liv som inte saknar explosiva detaljer för att skapa chockverkan. Men Cavefors redogör ganska stillsamt för sitt liv och leverne, öppenhjärtigt och någon gång polemiskt. Memoarer daterar upp hans livsberättelse. Bo Cavefors berättar med viss förvåning att han på sin ålders höst, han är 74 år idag, har fått kontakter med unga konstnärer och skribenter i Sverige som ser honom som en förebild. Men berättelsen om en dag i frihet är ett Londonminne från 1956: han går med en av sina partners genom staden. De gör antikvariatsfynd, köper egyptiska cigaretter, bröd, rostbiff och kokain innan de går hem och älskar hela kvällen. Hans märkliga blandning av hedonistisk utlevelse, anarkistiskt trots och katolsk tro gör inte att jag förstår honom, men Memoarer skapar i alla fall respekt för det udda./ Mats Granberg

[NORRKÖPINGS TIDNINGAR 090724] Den där Cavefors Att öppna paket med böcker tillhör, vågar jag påstå, en kulturredaktörs mest angenäma uppgifter. Och höstens bokutgivning avsätter redan nu tydliga spår i postgången. Men efter att ha öppnat nästan ett dussin paket med ett tämligen likartat utbud av svenska och översatta deckare eller, än värre, livsstilsromaner är det ingen överdrift att påstå att omgångens tunnaste bok, Bo I. Cavefors Memoarer (med illustrationer av C.M. Lundberg) utgivna av Styx förlag sticker ut. Nu har ju förläggaren Cavefors redan tidigare skrivit sin självbiografi, ”Barnsliga memoarer” samt ”Valpen som ung man”. Det är nästan nödvändigt att ha läst dem för att ha fullt utbyte av ”Memoarer” som fungerar som en coda. Cavefors ser tillbaka men är också närvarande i nuet, 74 år gammal och fortfarande verksam och nu – till sin egen förvåning – uppskattad i en mindre krets av svenska konstnärer och författare. Det är lätt att fascineras av hans livsöde och hans motsägelser. Estet och anarkist, jesuitutbildad katolik med sexuella erfarenheter tillräckliga för att äppelkäcka Pridedeltagare ska gripas av moralpanik. Det är omöjligt att begripa sig på honom. Samtidigt har han, främst som förläggare, spelat en inte oväsentlig roll. Att utgivningen av Röda Arméfraktionens (RAF:s) dagböcker gjorde att han blev häktad och att hans förlag gick i konkurs verkar han i dag betrakta med vemod mer än vrede. Hans obekymrade öppenhjärtighet och hans stil gör ”Memoarer” läsvärd. Bo Cavefors fortsätter att bekämpa normaliteten på ett sätt som någonstans är omöjligt att inte beröras av. Jag är inte färdig med boken. Så detta är i hög grad ett resultat av en hastig, preliminär läsning. Jag hyser välgrundade misstankar om att jag får anledning att återkomma./ Mats Granberg