Nanok – intervjuad av Anna-Karin Selberg.
AK: Bertrand Russell nämner Sverige en enda gång i Västerlandets filosofi, och då är det för att Descartes dog i Stockholm i lunginflammation. Det är ju lite dystert! Sverige har alltså inte haft många självständiga filosofer som blixtrat sig in i filosofihistorien. Den mesta filosofi som skrivs i Sverige skrivs inom akademin och är ganska osjälvständig, hårt knuten till andra tänkare och färdiga begreppsapparater. Och låt oss inte glömma könsstrukturen. Jag tror jag har varit den enda kvinnan på nästan alla filosofikurser på högre nivå jag gått. Så din bok är verkligen unik på många sätt, du har varken gått vägen genom akademin eller haft några heliga ikoner du är trogen i ditt tänkande. Dessutom är du kvinna och gör en poäng av det. Berätta, hur har dina alternativa infallsvinklar påverkat din text?
Nanok: Dom har inte bara påverkat min text, dom är den. Att jag inte är akademiskt utbildad är en förutsättning. Jag skriver som en försokratiker, dvs. jag uppfinner filosofin allt eftersom. Att vissa kapitel anknyter till enskilda filosofer är sekundärt. Det skapar ett slags skenbar ram, men utan att alstra någon riktig plats eller riktning. Det är bara en vänlig vinkning till tänkarna, att jag genom att halvcitera dom kan röra mig över icke-platsen, dvs. genom deras någonstans passera till mitt eget ingenstans. Men jag har inga ikoner inom filosofin. Jag respekterar filosoferna ungefär på samma sätt som Gud eller Gudar, vilken eller vilka jag inte tror på. Det gör världen så mycket rikare att filosoferna finns, men jag har helt enkelt inget lärjungeskap i min personlighet. Att jag är kvinna gör mig snarast mer filosofiskt obunden av könstillhörighet. Jag kan både vara androgyn, kvinnlig och manlig, eftersom jag inte känner något ansvar att definiera eller att motbevisa. Att först vara sekundär ger en fantastisk möjlighet till tänkande, där man inte behöver välja mellan radikalism och ödmjukhet, utan där dessa roller kan sammansmälta och bilda en fri enhet. Det här med geografiska perspektiv är inget jag fokuserade på när jag skrev. Platser är alltid intressanta, andra länder lika mycket som det här. Jag bodde på ett hotell i Montmartre när jag skrev Astruktion, och tänke inte speciellt på svenska läsare. Texten är skriven omväxlande på svenska och engelska, och det fösta färdiga manuskriptet var faktiskt på engelska. Därför är frågan lite paradoxal för mig att svara på. För dels tycker jag rent intuitivt att det bör gå att producera riktigt relevant metafysik på vilket språk som helst. Men samtidigt var jag redan från början intresserad av att kommunicera internationellt. Länge existerade manuskriptet endast på engelska. Det var också för den engelska versionen boken kontrakterades av Styx. Sedan gick det så bra på svenska på performancen på Fylkingen, och då bestämde dom sig för att ge ut båda utgåvorna, först den svenska, sedan den engelska. Jag har försökt låta båda texterna berika varandra. Vad gäller engelskan är det kanske rent av en resurs att komma utifrån, eftersom det verkar vara svårt att ta sig friheter inifrån. Vad det gäller svenskan kan den skapa nya möjligheter, eftersom vårt filosofiska språk är så fritt från stelnade traditioner.
AK: Varför är det just filosofin som blivit din uttrycksform? Har du alltid sysslat med filosofi?
Nanok: Nej, det har jag verkligen inte. Jag visste tidigt att jag ville uttrycka mig på något sätt. Jag är intresserad av helt andra uttrycksformer också: konst, dans, teater, musik … . Men vad det gäller skrivandet visade det sig i ett visst skede att filosofi var det bästa sättet för mig att kommunicera. Själva idén fick jag från Johannes Flink. Han är filosofiskt utbildad på universitetet och har översatt Deleuze och Blanchot. Han hade brottats intensivt med många filosofiska frågor under en lång tid, och även försökt skriva ett filosofiskt verk. Till slut bad han mig göra ett försök, eftersom han tyckte att han fastnade vid frågorna, att det aldrig blev några riktiga svar. Han förklarade inte vad verket skulle innehålla, bara vad det skulle uträtta. Och sen ställde han mig serier av frågor utifrån dom förutsättningarna, till exempel ”vad är tänkandet?” Jag började svara i skrift, och upptäckte då min speciella punktform. Han blev både entusiastisk och provocerad av mina resultat, och tyckte att jag uträttade något större än hans uppdrag. Efter ett tag insåg jag att jag faktiskt höll på att skapa ett verk. Det var mycket inspirerande. Jag hade tidigare trott att jag borde skriva poesi, möjligtvis någon sorts experimentell prosa, men absolut inte filosofi. Eftersom jag saknade känsla för filosofernas auktoritet trodde jag inte att det passade mig. Men plötsligt tyckte jag att just det vändes till min fördel, att jag kunde få utrymme att följa min egen rytm i ett område utan påträngande inspirationskällor. Och när jag väl hittat den upplevelsen kändes det som att komma hem, eftersom min tanke av naturen är så abstrakt och avskild. Jag upptäckte att det finns saker som abstraktionen uttrycker direktare än varje annat uttryckssätt.
AK: Du sa att du skrev i Montmartre. Vad gjorde du i Paris?
Nanok: Anledningen till att vi var i Paris var faktiskt filosofisk. Johannes höll på att översätta fransk filosofi och ville närma sig den franska universitetsvärlden. Han ville absolut tala med Jacques Derrida, kanske studera för honom också. Efter ett kort samtal med filosofen visade det sig att det skulle vara möjligt, bara de rätta betygen och rekommendationerna fanns. Det projektet realiserades dock aldrig. Däremot hade Johannes nämnt att han och jag arbetade intensivt med frågor som hade med poststrukturalismens utveckling att göra, och bett att få visa några texter. Vid utsatt datum kände han inte att han själv hade presterat tillräckligt bra, och gick helt enkelt upp till rum 717 på Institut pour la recherche en sciences sociales med manuskriptet till Astruction, det vill säga den engelska versionen. Derrida var alltså den andra personen som läste texten, eller åtminstone tittade igenom den. Johannes och hans diskussion slutade med att han bad om en fransk version, vilket vi med bästa vilja inte kunde få fram, eftersom det var för svårt. Vi åkte ner spontant och blev kvar ett halvår, bodde på billiga hotell och kritade oss fram. Egentligen var allt jag gjorde att vila från Stockholm och skriva Astruktion. Men vi lärde känna stan och promenerade ända ner till Seine under våra diskussioner. Sen satt vi nere vi floden och plankade tillbaks på kvällen genom den svårplankade tunnelbanan. Montmartre-tillvaron var viktig för inspirationen, men ännu viktigare var nog själva miljöombytet.
AK: Vad betyder egentligen ”Astruktion”?
Nanok: Astruktion är ett ord jag har kommit på själv, för att beteckna mitt förhållande till konstruktionen, destruktionen och dekonstruktionen. Liksom med destruktionen och dekonstruktionen handlar det om en upplösning, men i detta fall en upplösning där ingen nyordning är närvarande, ens som tanke. I detta fall leder inte det konstruktiva projektets undergång till någon intimiserad, tvetydig process. Astruktion är istället en kombination av essentiellt fixerade avstånd, fortgående frånvaro och en tidens stadigvarande frysning. Men begreppet har också en substantiell betydelse som överskrider den nihilism jag talar om här, eftersom inget av det jag vill säga skulle kunna sägas med själva tystnaden, eller genom att tala didaktiskt om undergången. En astruktion måste också åstadkommas, dvs. metafysiska förklaringsmodeller måste ”astrueras”. Detta sker genom en spiralrörelse av växlingar och antydningar som luckrar upp tänkandets dimensioner. Dock inte som en negation, utan mer som en arkitektur inriktad på att rita ruiner. Slutligen är det kanske det öde palatset, byggt av filosofisk anti-materia, som är astruktionen.
AK: Har kapitlen en planerad ordning? Varför följer de på varandra på det sätt som de gör? Och finns det en övergripande rörelse hos verket som helhet?
Nanok: Tanken är att varje kapitel nödvändiggörs av det föregående. Men inte som en logisk följd eller en rörelse framåt. Mer i termer av vilket tomrum som skapas, som språket sedan kan verka tillbaka över och perspektivisera. Det finns ett ”inte heller detta är tillräckligt” som är inspirerat från kabbalans beskrivning av hur de tio talen växer fram ur talet noll, och med talet tio uppnår den gudomliga insikten. Sidantalet sju i varje kapitel, och bokens 70, är kabbalans heliga sju- och 70-tal. Boken börjar allmännast möjligt, dvs. med tänkandet självt. Men tänkandet kan inte förstås utan att fokusera på dess ödesbestämda undergång. Detta ger kapitel 2. Kapitel 3 är tiden som skapar undergången. 4 är tinget som håller oss samman genom tiden. 5 är reflektionen som simultaniseras när den vill greppa tinget. 6 är språket som används i reflektionen. 7 är naturen som styr oss bortom språket. 8 är dialektiken som tematiserar förhållandet mellan reflektionen och naturen. 9 är existentialfenomenologin som åter-essentialiserar denna tematik. 10 är matematiken som skär genom alla dessa begrepp och tankar. Det finns alltså en övergripande rörelse här. En sorts cirkulation från gryning till dag, skymning och natt. Bokens slutmening binder direkt tillbaka till den allra första meningen.
AK: Apropå akademismen så skiljer sig din text från andra akademiska texter på en rad punkter, till exempel förhåller du till andra tänkare utan att referera till dem. Varför skriver du inte ut några namn i boken?
Nanok: Det har talats mycket om subjektets försvinnande. Men subjektet har försvunnit bara om det aldrig uppstår ett tyngande skäl att nämna det. Vad jag försöker göra är att passera genom tänkarnas subjekt, helt lätt och snuddande, och använder då ett cybernetiskt anti-subjekt för att vrida bort deras tankar mot en utopisk, destruktiv och fri rymd. Man använder jag om man vill träda in i en dialog med andra tänkare. Men min bok går ut på att åstadkomma en mörk, subjektslös profetia som kan frigöra det tidsliga sönderfallet utan att själv falla sönder i en mängd olika positioner. Och i denna metod blir varje personbestämning för grov.
AK: En jaglös text – hur skulle du säga att en sådan text förhåller sig till ditt liv?
Nanok: Å ena sidan är mitt liv precis som min bok. Min filosofi är en koncentrerad sammanställning av mina intryck. ”Astruktion” är ett självporträtt, ett slags abstrakt eller yttre dagbok. Min tillvaro ser ut som min text: samma sönderfall och samma oföränderlighet. Å andra sidan är allt mycket avlägset, så att jag inte kan dröja vid någon identifikation med texten. Slutligen är jag frånvarande också i den, och identifierar mig bara med den sfär i vilken jag endast samlar på bilder av världen: realistiska, abstrakta, mytologiska, osv.
AK: Och ditt förhållande till andra tänkare? De tre första kapitlen framstår som en helt självständig filosofisk programförklaring. Men sedan blir det tydligt att vissa kapitel bemöter utmaningen från olika specifika filosofer och filosofier. Stämmer det?
Nanok: Ja, kapitel 1-3 + 5 är skrivna helt fritt. Man kan kalla det en programförklaring om man så vill. Kapitel 7, 8 och 10 fokuserar på vissa ämnen, medan 4, 6 och 9 utgår från var sin filosof: Husserl, Wittgenstein och Heidegger. Att välja just de filosoferna tedde sig som helt nödvändigt i den successiva genereringen av ämnena inom mitt anti-system. Det är ingen tribut, annat än att jag erkänner filosofihistorien som den föreligger i ett akademiskt konsensus. Eftersom jag inte når någonstans, kan jag endast operera i kärnan.
AK: Kan du precisera vilket slags möte eller icke-möte det handlar om här? Vad handlar det om när du säger att ditt tänkande viker in och vänder bort andra tankar?
Nanok: Jag börjar med att lägga mig alldeles nära, och skenbart godta allt en viss filosof har sagt kring ett visst område. Sedan, eftersom jag i själva verket befinner mig på en plats där det är tekniskt omöjligt att godta det, så vrider jag, delvis med filosofens egen terminologi, bort argumenten från respektive filosof och in i min egen ”astruktiva” metod. Detta tillvägagångssätt börjar i kapitlets inledande tes och fotsätter utan avbrott till kapitlets slut. Detta bildar en ”astruktion” därför att mitt förhållande till tänkaren ifråga varken är konstruktivt eller destruktivt. Jag betraktar varje rymd som oannekterad, och texten kommer att vandra distinktionslöst mellan instämmanden, protester och tvetydigheter. I varje moment tänks avståndet till tänkaren konvergera mot noll, medianen eller oändligheten. Den som talar i texten är inget subjekt, utan den experimentella summan av den tankesfärens avsubjektivering.
AK: Ibland när man läser dig kommer man att tänka på Blanchot. Det har något att göra med en sorts mörk ironi som jag hittar hos er båda. Tycker du att beteckningen ”mörk ironi” stämmer in på din text? Och tycker du att jämförelsen med Blanchot känns relevant?
Nanok: Ja, texten har en mörk ironi i sin vändningsform. Den vänder alltid bortåt, aldrig mot livet. Men det handlar aldrig om något avståndstagande eller världsförakt. Det är bara en stillsam och allvarsam frånvaro från världen. Och samtidigt står ju texten inför världen genom att finnas. Den vänder sig i denna mening till världen från en total frånvaro, och antar paradoxalt ett skimmer av världslighet. Jag ser en sorts svart lekfullhet här, en sorts naturlig drastiskhet och vidsidanvaro. Om man placerar stoicismen mitt i universum får den lättheten hos en fjäril, blir katastrofal, beroendeframkallande och, på något flick-maskulint sätt, rolig. Sen är det ju så att jag skriver filosofi kontrapunktiskt, dvs. jag tänker alltid på något annat när jag skriver, för att kunna nå filosofin med det indirektas större koncentration.
AK: Och Blanchot?
Nanok: Blanchot känns bra som allmän referens. Utan Blanchot och Wittgenstein skulle jag kanske aldrig fått idén att skriva i punktform. Och även ”katastrofen” som Blanchot talar om är något jag kan känna igen mig i stämningsmässigt, även om min egen katastrof är en annan. Och sen är det väl så, att även om jag aldrig känner mig närmare någon särskild av tänkarna, så är ju min bok betingad av den moderna filosofins utveckling. Självklart betyder det något för mig att Derridas och Blanchots poststrukturalism sätter några av de mest grundläggande villkoren för det filosofiska nuet. Men jag är inte inuti i deras filosofier när jag skriver. Snarare har det jag sett och förstått triggat mig att röra mig helt ensam – men att därmed också förverkliga en sorts nihilism som låg latent i det poststrukturalistiska projektet. Vad jag menar är inte att denna nihilism skulle vara en generell sanning, eller ens postmodernismens sanning. Vad jag menar är att det är frånvaron av vissa former av trohet som får loss några av de stenar man ville rucka på. Vad jag har försökt klara av är att verkligen antyda den sanningen, dvs. att öppna den bortom återslutning.
AK: Du nämner punktformen. Varför skriver du i punktform? Hur uppstod det punktuella som din metod?
Nanok: Att jag skriver i punktform beror på att jag inte kan skriva filosofi på något annat sätt. Min tanke alstrar ingen prosa och antar ingen massa, vilket jag försöker använda till att dra filosofiska konsekvenser. Min nästa bok kommer förmodligen också att vara i punktform. Att andra har skrivit filosofi på besläktade sätt öppnade vägen, även om jag inte tänkte på någon viss bok när jag skrev min. Det finns likheter men också viktiga skillnader mot alla andra punktformer jag känner till.
AK: Vad spelar tänkandets själva textur för roll för dig – din text bygger på rytmer, klanger, ornament, dekorationer.
Nanok: Min filosofi rör sig inte från en början mot ett mål, snarare börjar den ständigt och slutar ständigt med varje ny mening. Den saknar alltså berättande eller didaktiska kvaliteter, vilket både i sig är poetiskt och skapar ett utrymme för poesi som inte finns i den mesta filosofin. För mig är tesen ”mitt tänkande är poetiskt till sin natur” fullständigt giltig. Men denna tes berättar inget, utan kan bara gestaltas och återgestaltas i en punkt som är alla punkter. Textens material är en tankens, musikens och bildflödets rytm, som rör sig på sitt eget sätt, men utan att livet förflyttas vidare. Dekorationerna är till för att markera den metafysiska vikten hos tillvarons parafernalia. Jag tänker poetiskt därför att intrycken jag får är för många och skiftande. För att fokusera har min tanke alltid stannat i ett klangfyllt tomrum.
AK: Rytmerna i Astruktion är jämna, det finns ett slags entonig serialitet, en nästan mässande rytmik …
Nanok: Ja. Rytmen måste vara jämn för att kontrasten mellan det stoiskt passiva och tankens paradoxala rörlighet ska kunna framträda klart.
AK: Och det poetiska – i Astruktion handlar det väl inte bara om att texten saknar berättande och didaktik, utan det är väl något genomgripande, som uttrycker sig i hela din filosofi, hela ditt sätt att tänka? Så jag undrar lite om din blandning mellan poesi och tänkande, och varför en sådan blandning oftast betraktas med misstänksamhet?
Nanok: Varför en sådan blandning skapar misstänksamhet är på ett sätt självklart. Vetenskapen hotar att göra konsten fyrkantig. Konsten hotar vetenskapens exakthet. Men min tro är att det finns plan, särskilt inom filosofin, där poesin kan användas till att höja den filosofiska skärpan i strikt mening. Själv är jag troligen skarpast när jag är poetisk. Sen kommer jag ju till filosofin från konsten och poesin. Och här finns ett slags ideologisk avsikt, nämligen att försöka bevisa att konstnären kan vara sin egen tänkare. Många författare och bildkonstnärer hänvisar till filosofer i och kring sina verk. Astruktion är filosofisk självhushållning.
AK: Jag funderar lite mer på rörelsen i din text. Hur texten på en gång, som jag uppfattar det, vecklar ut ett helt stillastående landskap, men samtidigt alstrar en nästan obönhörlig rörelse.
Nanok: Ja, det generella är att tanken alltid rör sig. Samtidigt måste, om man filosoferar, tanken i någon mening vara absolut, vilket delvis måste åstadkommas genom att undandra läsarens blick från själva rörelsen. I mitt fall är det helt korrekt att jag utgår från ett stillastående landskap. Landskap är helt rätt ord. Vad jag gör är att jag fryser ett landskap med hjälp av både poetiska och filosofiska stilmedel. Att poesin är med gör stillaståendet mer mättat. Det akademiska språket har andra uppstannande effekter, som är annorlunda men också besläktade. Vad det handlar om är att tanken rör sig, kanske mycket, men att tänkandet är en mycket stilla och långsam syssla. ”Rörelse – allt annat är smärta” är inledningsfrasen i en bok om Ulrike Meinhof, men ”stillhet – allt annat är smärta” kan vara en lika relevant formulering för ungefär samma sak. Om man ska tala om något som processats fram ur smärta så kan man inte stå mitt i den, smärtan måste i sin konkreta form avlägsnas från presentationen. Min metod handlar om öppen oigenomtränglighet. Teserna kastar ljus mot en iskyla, men drivs framåt av ett starkt inspirationsflöde. Det handlar om en avsiktlig paradox, som ska låta ana en dold motivation i kärnan av tankegenerationen – kanske smärta, kanske något annat. Slutligen ligger, enligt min mening, stasis och rörelse inte så långt ifrån varandra.
AK: Du sa innan att är lättare att vara flexibel och androgyn som kvinna. Det lät intressant. Vad menade du?
Nanok: Att vara kvinna och filosof är att aldrig sätta igång dualismen. Det är att alltid vara någon annan stans. Jag är alltså fri att växla mellan den manlighet som impregnerats in i filosofin och en obunden, flickaktig essens. Både tyngden och lättheten kan växla mellan manlig auktoritet och en mystisk, feminin helhetsupplevelse. Om en allvarlig aspekt av androgynitet nås genom en sådan växling, om den bildar en monad där dualer aldrig kristalliseras, så är den nog lättare att nå för någon som fötts till flicka. Det är lättare för henne att samverka med den verkligt andra sidan, eftersom hon kan börja spelet från positionen av sin egen andra sida. Gungan är så att säga redan lyft, dvs. det är historiskt-mekaniskt troligare att en kvinna skulle nå den flexibiliteten. Faktiskt att hon ens skulle vilja nå den på allvar. Nu säger jag inte att detta är den enda typen av värdefull androgynitet. Jag säger bara att just den androgyniteten finns, och att den kan vara filosofiskt värdefull.
AK: På förlagets hemsida står det att du vägrar låta filosofin bli ett hinder för ”lusten att se vacker ut, agera, förföra”? Den är en vacker formulering – hur tänkte du?
Nanok: Det var inte jag som skrev den där formuleringen, utan förlaget. Men i princip tycker jag att det är extremt viktigt. Jag ser ingen skillnad mellan kroppsliga och intellektuella uttryck. Den religiösa bakgrunden är alltid densamma, oavsett presentationsform. Att vara bild som bok och att vara bild som kropp är samma sak och samtidigt.
AK: Och bilden av dig på framsidan – har det med det att göra?
Nanok: Ja, det har allt med det att göra. Som jag sa, att vara bild och att vara text är för mig ett och detsamma. Boken är en bild av mig – bilden är en text om mig. Många kanske blir misstänksamma när man aldrig räknar med dualismen, men för mig är avsikten bara att vara sann, inte att provocera. För mig är det så att boken skulle varit ofullständig utan omslagsbilden, dvs. bilden ingår i mitt skrivande. Omslagsbilden föreställer en tänkare stadd i arbete. Det hela är lite som ett skivomslag. Det är naturligt att artisten själv är på framsidan.
AK: Jag vet att du skrev ”Astruktion” för hand – inte på dator – och att den tekniken var viktig för dig? Berätta lite mer om hur du har det när du skriver!
Nanok: Ja, jag skrev texten för hand, i ett skrivblock, med en speciell favoritpenna. Jag tycker om att skriva för hand, att se texten växa fram i handstil. Det känns för mig både exaktare och konstnärligare än alla andra sätt att skriva. Och så har det alltid varit. Även i mina privata anteckningar finns ett drag av långtgående abstraktion, en blandning mellan metalingvistiskt uppstannande och surrealistiskt driv, som jag tror har med handskriften att göra. Och så hade jag fått höra att Derrida var intresserad av handstilar, vilket kändes extra inspirerande. Och sen lyssnade jag en del på musik på en vinylresegrammofon, den hade jag köpt för att den var fin, och för att jag av någon anledning fått med mig vinylskivor dit. Hotellrummet låg på fjärde våningen med utsikt över boulevarden, så ibland tittade jag ut för att få rymd. Och så la jag mig på sängen igen och skrev. Det var den enda platsen, eftersom rummet var så litet.
AK: Tog det lång tid?
Nanok: Nej, inte så lång tid. Jag trodde först inte att jag kunde skriva filosofi alls, men redan när jag märkte att det blev något av de åtta första teserna trodde jag att jag kanske hade nåt. Efter hand blev jag inspirerad och kunde arbeta ganska snabbt. Det tog några månader för det första hela manuskriptet att ta form.
AK: Hur redigerade du texten? Gjorde du många omarbetningar?
Nanok: Nej, jag hade från början en stark känsla för textens konsekvens, så det var inget destilleringsarbete i den meningen. Ord och meningar som inte platsade kunde strykas bort efter varje ny omgång skrivande. Detta var också nödvändigt av exakta skäl, eftersom jag hela tiden måste veta precis var jag befinner mig, kvantitativt och cybernetiskt, för att kunna astruera. Sju sidor i varje kapitel är lagom som balans mellan expansion och reduktion, och dessutom talmystiskt motiverat, så ibland fick jag ansa lite av den anledningen. Vissa kapitel påbörjades men bar inte frukt, t.ex. ett försök att bemöta Kripke i namnfrågan och ett kapitel om Bergson. Någon gång fick jag väl skriva om vissa sekvenser, framför allt i kapitel 4 och 9. Men i princip var det ett arbete där redigeringsmomentet måste ingå i det fortlöpande skrivandet.
AK: En sista kommentar: Astruktion är en mörk text. Vill du säga något om det?
Nanok: Den är mörk därför att världen är så mörk. Därför att spänningen mellan världens mångfald av intryck och den stilla eftertänksamheten alstrar så mycket mörker. Men det handlar också om kontraster som framhäver varandra. För mig är Astruktion både utopi och undergångssaga.
Anna-Karin Selberg är författare och doktorand i filosofi.