Utställningen

Beskrivning

UTSTÄLLNINGEN – Ashley Earls Davis debutroman är en hallucinatorisk och otäck skildring av en ung konstnär i upplösning.

När ”Doktorns” piller blandas med alkohol och ett färgsprakande aristokratiskt undermedvetande dras läsaren in i ett förvridet skenande Stockholm, ett mardrömslandskap i upplösningsfas, bebott av en rad udda figurer som verkar alltmer tvivelaktiga i takt med att skönhetens hägring intensifieras. Ska kärleken komma till räddning, eller väntar utplåning, odiagnosticerad bortom kröken?

Ashley Earls Davis föddes i Sydney, Australien. Han emigrerade till Sverige 1987 och bor i Stockholm.

Recensioner

[TIDNINGEN KULTUREN 100411] I paranoians våld. En av litteraturens styrkor är dess förmåga att kunna återge berättelser på ett högst subjektivt sätt, att öppna upp en personlig värld för inblick. Vilka blir dock konsekvenserna om subjektet i fråga inte själv besitter någon kontroll över sin egen verklighet? Detta är de frågeställningar författaren Ashley Earls Davis ställer på sin spets i sin roman om konstnären Einar. Einar är en man med problem. Ingen vill köpa hans konst, han har problem med alkohol och droger, och nu verkar dessutom någon vara ute efter honom. Han närmast snubblar fram i tillvaron, utan någon kontroll att tala om, längst Stockholms gator som tycks fyllda med märkliga figurer som alla verkar veta saker om honom som han inte själv känner till. Snart finner han sig fången i händerna på en manipulativ gallerist som talar om hans annalkande död. Vad som tycks vara hans enda ljuspunkt, hans (ensidiga) kärlek till den kvinnliga konstnären Hanna, blir snart till ytterligare ett tortyrredskap, allt medan gränsen mellan verklighet och föreställning börjar närma sig upplösning. Bitvis känns författaren nära till att reproducera slitna arketyper om lidande konstnärer som lever och dör för sin konst, men detta faller ständigt på grund av det enkla faktum att Einar inte någon vidare sympatisk karaktär. Han är bitter, självförhärligande, och har en människosyn som inte går att beskriva som annat än direkt vidrig. Romanen har en en adjektivtät, lite högtravade prosa med ett större fokus på inre beskrivningar än på yttre handlingar. Det skulle kunna bli ganska irriterande, men fungerar bra för att skildra just det introverta, världsfrånvända liv som Einar tycks leva. Utställningens största styrka är det sätt den på vilken den lyckas inkorporera huvudpersonens bipolära tillstånd in i själva texten. Sakliga dialogpartier med ett tydligt narrativ kan hastigt övergå till närmast poetiska strömmar av händelser, präglade av alltmer tilltagande paranoia och schizofreni. Dagar och nätter går in i varandra; minnen blandas ihop och luckras upp, alltmedan intensiteten förstärks och vi faller vi djupare och djupare ner i kaninhålet. Det finns något av en sadistisk lockelse över den här boken som driver en till att läsa vidare, en drift till att se Einar alltmer misshandlad, bortgjord och utnyttjad, och att följa berättelsen till sitt tragiska klimax. I slutändan erbjuder författaren ingen försoning, inga utvägar. Det här är en roman om att utplånas. /Jonatan Spejare