Vitblank terror

Beskrivning

Nanok debuterade på Styx förlag som filosof med ”Astruktion”(2006), som följdes av en engelsk utgåva 2007.

”Vitblank Terror” skrevs av Nanok när hon var 17 år, och refuserades av Bonniers med formuleringen att en utgivning ”kunde vara till skada för författaren”. I 45 korta dagboksliknande poem besjungs ett ungt kvinno-jags på samma gång mardrömslika som extatiska vardagstillvaro.

Illustrationer och omslag av konstnären Timothy Crisp, bildar en passage mellan typografi och vektorgrafik.

Recensioner

[CORA #20 2010] Vitt ljus innehåller alla färger. ”När jag skrev den här boken var jag sjutton år.” Så inleder Nanok förordet till de fyrtiofem diktstrofer som, tillsammans med illustrationer av Timothy Crisp, utgör Vitblank Terror. Jag märker snart hur förordet färgar av sig på dikten. Som om mina fingrar skurit sig på första sidan, ett paper cut som inte vill läka. Det vitblanka. Iskall vinter, snö. Schizofreni, droger och rakblad. Dikternas fond är en bländvit mardrömsvärld där flickkroppen kastas ut, drunknande i tillvarons skräckhav: ”Han bjöd mig flaskan. Jag liten kropp i snön, knuffades mot vaken, kröp rädd som säl förbi förfrusna fötter.” Ett obönhörligt våld. Få saker är så identitetsskapande som smärta och sjukdom. Jaget gör olyckan till sin egen, månar om den som ett skört kärleksbarn mot sin vita hud: ”Lägger varligt sargade kroppsdelar i ett vackert mönster. Gråter över mönstrets skönhet.” Smärtan och självutplåningen är synlig också på en språklig och formmässig nivå. Dikterna är fragmentariska, som beskurna. Illustrationerna, hand i hand med skräcken, får mig att tänka på klaustrofobiska gångar och inre kaos. Det vita på sidorna tar stor plats, äter sig in till orden. Jag blir bitvis frustrerad, kan inte alltid bryta mig in i det vita. När jag lyckas hittar jag diktjaget i skuggan av det samhälle jag känner igen. Ensamheten, att befinna sig i utkanten, är ett starkt tema. Det väcker frågor om ett samhälleligt ansvar. Dikterna ger röst åt en utsatthet som handlar om övergrepp och självdestruktivitet. Bilderna slår som knytnävar, tecknar rött och blått, purpur och svart mot det vita. Det är vackert. Samtidigt: outhärdligt. Jagets återkommande fantasier om att mörda, blodet och rakbladen ger mig kväljningar. Som mest indragen blir jag av de lågmälda partierna, där fasan får ett vardagligt ansikte: ”Jag vill vara ifred men få finnas för allt i världen där livet växer. Vet att jag inte klarar av att gå till skolan längre.” Känslolägena pendlar snabbt mellan depression och extas. Tonen är ofta pubertalt höghalsad: ”Någon har skickat mig femtontusen vilda plastliljor. Himlen glänser av fotoblixtar.” Det trotsigt poserande är inte utan tjuskraft. Det finns en riskfaktor i att reproducera bilden av den utsatta, självskadande flickan. I synnerhet när hon glorifieras. Men Vitblank Terror är mer än en lidande pose. I någon mån är diktsamlingen en begravning. Liljor, kallor, rosor. Här odlas ett löfte: ”Nu är de rädda för mig men nu ska jag skapa blommor.” Vitt ljus innehåller alla färger. Ur det isande vita, det skräckslaget paralyserade, växer en blodröd, isande längtan – dikterna slåss för att omskapa subjektet. /Sanne Näsling

[TIDNINGEN KULTUREN 091011] Terror var ordet. ”Vitsippor, blåsippor, snödroppar, liljor, vinbär. Torra slidor. Vinden smälter glittret det lever i solsmält asfalt. Spår av blomblad, pappersglans. Backsippor glänser efter floden, genomskinligt tyg fladdrar runt ansikten. Jag vill inget se.” Dag ett av fyrtiofem, eller dikt ett om man hellre vill, i Nanoks verk Vitblank Terror. En bok som tidigare blivit refuserad av Bonnier, där man ansåg att en utgivning kunde vara till skada för författaren. Bara det är ju skäl nog för en kritiker att ge sig in i leken. För nog är det lite av en lek – om än en mycket mörk, skräckfylld och allvarlig lek – som Nanok ägnar sig åt. Jag syftar på i första hand på språket; ett språk som är utmanande fragmentariskt och jag får känslan av ett (mar)drömtillstånd där korta sekvenser blixtrar förbi. Färger som blodrött och blått, och skillnaden i värme kontra kyla är ständigt återkommande. Författaren var bara 17 år då hon skrev Vitblank Terror och Bonniers refusering känns motiverad. Texterna gestaltar ett mer eller mindre dödslängtande jag, eller åtminstone ett jag som tycks ha gett upp hoppet om livet och enbart kan uppfatta det svarta i tillvaron. Iskall snö, jagande ögon och schizofreni. Jag kan dock urskilja en viss bakomliggande samhällskritik, där samhället och alla dess människor är orsaken till individens olycka; ”Människor kan inte fria mig från sanningen. De är sinnesjuka. Teorier är döda och dogmer vissna som löven om hösten. Tårarna glänser svarta, världen är långt därnere.” Men för det mesta är det just olyckan, terrorn och dödskampen som skildras och fler än en gång kommer ett illamående över mig. Det är blod, rakblad, blod, rakblad. Den serie på nio bilder som illustrerar texten, samt omslaget, är skapat konstnären Timothy Crisp. De fyller helt klart sin funktion och når mina sinnen genom att förstärka den obehagskänsla, skräck och vånda som texten gestaltar. Jag frågar mig om det är så här hjärnans rörelser ser ut när en människa befinner sig i kaos? Är drogpåverkad? Eller håller på att förblöda genom rakbladsvassa sår? Det är omöjligt att lämnas oberörd av Vitblank Terror. Jag har återkommande påpekat min olustkänsla, men det är inte i negativ mening och det långt ifrån den enda känsla Nanok drar ur mig. Litteratur ska beröra och ibland också uppröra! Denna text som skrevs av en 17-åring är oerhört stark, språkligt utmanande och ibland svårtolkad på grund av dess fragmentariska uttryckssätt. Det är en text som kräver att läsaren känner, den kräver sin plats under skinnet där den sprider sin kyla och den är ohämmad i sin vilja att berätta om en terrorfylld tillvaro. /Johanna Andersson