astructionomslag

Astruction

100,00kr

Astruction, Nanok, 2007, 158x210mm, mjukband, 148 sid, engelsk text, ISBN 978-91-85747-07-8

Nanok
Kategori: Taggar: ,

Om

Detta är den engelska versionen av Astruktion, som skrevs av Nanok parallellt med den svenska. Komplett med ett djupgående förord av Johannes Flink.

Astruktion verkar samtidigt i tre genrer:
filosofin, mystiken och lyriken.

Det är filosofin som är dess källa, det är från filosofin som dess frågor kommer. Frågorna är vår tids versioner av de tidlösa frågorna om rummet, tiden, tillvaron och tänkandet självt. I och med att texten förblir trogen den tematiska monotonin i dessa frågor utgör den ett filosofiskt verk, ett verk som sorterar under beteckningen ‘filosofi’.

Som filosofiskt verk handlar Astruktion om tänkandets ödesbestämda undergång, och om de lagar i mitten av tänkandet som styr varje ramverks förskingring. Dessa lagar kan inte blottläggas omedelbart utan endast indirekt och performativt (dvs. genom en serie anti-struktureringar eller ‘astruktioner’) vilka i boken motsvarar var sitt kapitel:

I. Tanken; II. Ödeläggelsen; III. Tiden; IV. Tinget; V. Eftertanken; VI. Språket; VII. Naturen; VIII. Dialektiken; IX. Existensen; X. Matematiken.

I ingen av astruktionerna överges någonsin ett visst abstrakt centrum. I ingen av bokens teser sägs egentligen något annat än detta enda, som handlar om och återupprepar ödeläggelsen. Men inte som en evig återkomst, utan som exaktheten i ett evigt försvinnande, och som en sorgsen vetenskap.

Mystiken innebär att verket drar sig tillbaka från all positionell tävlan. Det försöker inte att inmuta sig ‘en plats i filosofihistorien’, utan söker efter ett stormens öga, en mystisk plats inom och bortom själva filosofin. Av inre nödvändighet har det tvingats att offra varje positionell tyngd, varje ansamling av innehåll, till förmån för en subjektivt vunnen tidlöshet.

Astruktionen vill inte förkasta någonting som någonsin sagts inom filosofin. Den vill bara, i en helt egen sfär som kan inspirera utan konkurrera, förstärka den kabbalistiska ödestanken med en serie moderna repetitioner. Kapitlens ordning och innehåll motsvarar talens uppkomst ur Ain-Soph-Aur, liksom de 10 kapitlen på vardera 7 sidor koordinerar den nutida filosofin med vissa grundläggande talmystiska principer.

Men om man läser det från andra hållet, som ett verk inom mystiken, är målet att indikera det hisnande hos den delen av mystiken som förblir oberoende av religionen. Om texten under sin gång antar en religiöst-suggestiv karaktär, så är detta att fatta romantiskt som en helt egen och redan söndervittrad religion, för vilken varje tempel eller altare vore främmande.

I tredje hand är Astruktion en poetisk text, där tänkandet inte bedrivs i motsättning till rytmiska och melodiska krav. Astruktion försöker tvärtom beskriva på vilket sätt skönhetens mysterium infiltrerar tänkandet, till och med i dess mest formella kapitulationer.

Texten gör dikt av filosofins begreppsvärld, som om faktiskt rytmer och klanger vore delar av tänkandet, eller åtminstone av dess nostalgiska efterdyningar. Den uttrycker en kärlek till filosofins språk som till en vacker poetik, i vilken världens skärvor blir möjliga att besjunga även på det längsta av avstånd.

Presentation av Nanok.

Intervju med Nanok av Anna-Karin Selberg.

Recensioner:

[GP 070516]En blandning av stillhet och storhetsvansinne. Malte Persson läser en vacker text och undrar från vilket århundrade den egentligen kommer. Författaren till Astruktion kallar sig Nanok och beskrivs i baksidestexten som ”det gotiska flick-intellektet”. På sin hemsida förklarar hon sig vara ”en helt ny typ av filosof”. Vad denna excentriska intelligens i praktiken har åstadkommit är drygt 400 romantiska fragment, ordnade i en genomtänkt helhet med kabbala-inspirerad struktur. Tio avsnitt om sju sidor vardera, behandlar i tur och ordning: Tanken, Ödeläggelsen, Tiden, Tinget, Eftertanken, Språket, Naturen, Dialektiken, Existensen, Matematiken. Det börjar: ”Tänkandets funktion är en drömvision om det icke-härvarande”, och slutar: ”Matematiken är en drömvision om tänkandets allt negerande början och mål.” Däremellan finns det drag av Schellingska orakelspråk, Heideggerska språknystan och Wittgenstein på mysticistiskt humör. Paradoxer som ”tidlös tid” m.m. gör anrättningen analytiskt svårsmält. Istället får fragmentens skiftande konstellationer av abstraktioner efter hand en hypnotisk effekt. Betraktar man provisoriskt Astruktion som poesi, helt enkelt, är den mer tilltalande än vad något så abstrakt normalt borde vara: 1.25. Ord är romantiska och religiösa utsmyckningar av medvetandets oförmåga att tolka tid; 1.26. Ord är atonala tomrum behandlande tillfälligheter, rörande sig från moment till moment i den tidlösa rymd som är det fixerbara. Liksom hos andra poet-tänkare förskjuts och utvidgas ordens betydelse snarare än förklaras, och underordnas syftet att formulera och omformulera en grundsyn på tillvaron. Här, i melankolins tecken, där orden kanske just är romantiska och religiösa utsmyckningar, osv. Den filosofiska sanningshalten i Nanoks meditationer lämnar jag annars åt mer metafysiskt lagda personer att fundera över. Säkert är att Astruktion är en ovanligt vacker artefakt av text, som förefaller fallen från ett annat århundrade, förflutet eller framtida. Denna blandhet av stillhet och storhetsvansinne stimulerar./Malte Persson

[OEI #31-32 2007] Den senaste debutanten att stiga ur Styx tilltagande bokflod gör just denna sista formel, mellan kreativitet och anti-konstruktion, till filosofisk metod. Nanok, som också har del i projektet Autistisk kilskrift, debuterar med verket Astruktion – en blandning av filosofi, mystik och poesi. Och det är ingen anspråkslös ansats hon gör, utan ett försök till självständig teoretisering; ”astruktionen” (som är den metod/idé/filosofi som boken vill iscensätta) är Nanoks svar på 1900-talets konstruktion, destruktion och dekonstruktion. En stor del av läsningen går ut på att göra sig en uppfattning om vad detta svar är. Det är svårt att inte tala i paradoxer när man närmar sig nanok, och samtidigt är nog paradoxen som idé alltför systematisk, om man vill tala utifrån hennes egen filosofiska hållning. Att tillskriva hennes tankar en fast karaktäristik är lika svårt, eftersom hennes resonemang har ett bestämt undflyende drag. Återkommande är ändå vissa dialektiska konstellationer, där polerna både föregår och efterträder varandra, är varandras supplement och både absolut frånvarande och närvarande – och därför oavlåtligt inverterar det förhållande som binder dem samman. Detta ”anti-system” är i mångt och mycket vad ”astruktionen” handlar om. Enligt Nanok deler hennes metod det systematiska sönderdelandet med destruktionen och dekonstruktionen, men det ”astruktiva” är, som hon sagt i en intervju, en ”upplösning där ingen nyordning är närvarande”. Boken är indelad i tio kapitel à sju sidor vardera (det finns ett kabbalistiskt motiv här), där varje kapitel utgår från grundbegrepp som tänkandet, tiden, tinget, språket. Hennes konception av tänkandet är central och vilar på en essentiell ”frånvaro”, på samma gång ett precist element och alltid bortavarande, ett ”verkningsfullt nonsens”. Flera begrepp ingår också (tillfälliga) sammankopplingar med varandra, som ”historien” och ”tänkandet”, ”naturen” med ”enheten” och ”medvetandet”, och skapar så ett slags inre kontinuitet bland astruktionens ruiner. Tre kapitel utgår tydligt från en varsin filosof – Husserl, Wittgenstein och Heidegger – och det är generellt sätt svårt att inte, här och var, läsa in spår av andra filosofer, inte minst i kapitlet om tid. Texten, som är skriven i aforistisk punktform (bara det en förknippning) har säkert nya associationer för varje ny läsare. Och även om Nanok är väldigt mån om sina resonemangs oberoende – hon sägs ha gjort en dygd av att vara befriad från akademiska poäng – är ändå ett teoretiskt ramverk att spela med en viktig förutsättning för hennes ”astruktiva” metod. Det intressanta för läsaren är i mångt och mycket att följa hur hon går in och ut ur detta ramverk. Att både förhålla sig nära traditionen och samtidigt vara uttalad anti-traditionalist är, som bekant, något som Deleuze fick utstå kritik för. Hans svar på kritiken utgick från det ambivalenta, eller kreativa, förhållande som han hade till monografiernas huvudpersoner. ”Jag såg mig själv smyga på författaren bakifrån och ge honom ett barn som var hans egen avkomma men också ett monsterbarn.” (Övers. Mats Hjelm). Då var filosofen, målaren och författaren tvungen att säga alla de saker som Deleuze artikulerade genom honom, samtidigt som barnet de producerade tillsammans blev monstruöst, i sin nya, deformerade fysionomi. Det ligger mycket av denna ”dramatiseringsmetod” i Nanoks astruktion: behovet av en närhet till studieobjektet hänger samman med viljan att nå den ultimata distanseringen. Sin metod beskriver Nanok i ovan nämnda intervju som att hon:… börjar med att lägga [sig] alldeles nära, och skenbart godta allt en viss filosof har sagt kring ett visst område. Sedan, eftersom jag i själva verket befinner mig på en plats där det är tekniskt omöjligt att godta det, så vrider jag, delvis med filosofens egen terminologi, bort argumenten från respektive filosof och in i min egen ”astruktiva” metod. Men om Deleuzes metod är en ”dramatisering” så är Nanoks mer av en avdramatisering. Det finns inget konstruktivt i själva astruktionen – det är ju dess själva idé. Astruerande producerar visserligen, men då är det snarare fråga om abstrakta nollpunkter och frysta tillstånd, som bara ställvis har en antydan av inneboende rörelse. Det är viktigt att påpeka att Astruktion förhåller sig lika problematiskt till sig själv som filosofiskt och poetiskt verk. Nanok ställer inte upp ett talande (filosofiskt) subjekt, utan spelar lika mycket med den filosofiska abstraktionen och själva filosofrollen. Det är också här – i sin subjektslöshet – som texten blir poetisk, det vill säga i betydelsen självreferentiell. Den ”astruktiva” metoden har en språklig sida: formuleringarna och de teoretiska resonemangen tycks lika mycket vilja framhäva sig själva som en filosofisk retorik. Nanok återbrukar de språkliga omständigheter, förtätade –het-ändelser eller många-bindestreck-mellan-orden-begrepp, som är typiska inom en filosofisk diskurs. Det finns också en feministisk aspekt här, i anammandet och ”astruerandet” av den maskulina diskursens språklighet. Att försöka avgöra om Astruktion är ett bidrag till filosofihistorien hör egentligen inte hit. Det är den troligtvis inte heller tänkt att vara. Därmed inte sagt att hennes idéer inte ska tas på allvar. Intrycket man får av att läsa Nanoks text, med dess sammelsurium av filosofihistoriska brottstycken, är att den präglas av en imponerande självständighet – om inte av filosofisk eller poetisk art, så som en röst från ett ”mellanläge”. Man bör läsa Nanok i sökandet efter verktyg, och för hennes förmåga att möblera om. Och hennes bok säger om Styx utgivning att den är mer färstark än konsekvent, mer uttrycksfull än samlad. Det mest givand med Styx produktion är dess försvar för boken som interdisciplinärt dynamisk och ännu oförutsägbar uttrycksform./Magnus Bremmer

Recensioner

Det finns inga produktrecensioner än.

Bli först med att recensera “Astruction”

E-postadressen publiceras inte.