Frilands Olycksfågel

Beskrivning

Romanen ”Frilands olycksfågel” utspelar sig i ett fiktivt och utopiskt Stockholm. Det är en politisk och religiös fantasi om könsidentiteter, kärlekslängtan och livets förgänglighet. Författaren gör upp med sin uppväxt med en nazistisk far i ett komplicerat försök att befria sig från det fascistiska arvet. Och i detta individuella projekt vävs in en satir över Sveriges och Europas kulturhistoria och samtid, en lustfyllt poetisk nedmontering av den europeiske mannens maktanspråk.

Johannes Flink är fil mag. i fenomenologisk filosofi vid Södertörns Högskola och har tidigare översatt böcker av Gilles Deleuze och Maurice Blanchot för bokförlaget Daidalos. Idag är han verksam på Folkkulturcentrum som teatermusiker, producent, och dramatiker.

Recensioner

[TIDNINGEN KULTUREN 100426] Frilands Olycksfågel – ett kulturellt genusuppkok som förväller tillvaron. Det är en tumultuarisk upplevelse att läsa Frilands Olycksfågel av Johannes Flink utan andra historiska reservationer eller kulturell bråte av kvalitén kvasipolitisk moralsörja än de egna små handjagade fördomarna. De isotermer av linjer som löper i denna metaromantiska metaroman med sin kökkenmöddingska prosa ger nästan gastritiska gaser särskilt av de stundtals moderata men mestadels lustfyllt groteska överexponeringarna av historiska vingslag och nedslag som löper över sidorna. Anslaget sammanbinder såväl historiska som kulturella synpunkter med genusvinklingar i åsiktstempererade och simultankänsliga tve-eggelser. Här skändas kultur genom spektakulära upptåg av såväl sekulära som klerikala snitt, detta i alla de expressioner av psykosocialt svidande och lidande som finns att tillgå. Ju mer romanen vecklar ut sina sorglöst fladdrande demonteringsbanderoller i fingerade samhällsbyggen och kulturella avtappningsscenarios desto mer upplyst blir tillvaron. Det är ett fantastiskt bygge med stor intellektuell spännvidd som Johannes Flink åstadkommit. En gråtande hermafrodit omgiven av 34 uppförstorade vaginor som en klädsam rosa bukett kan utgöra en pikant inramning och lämplig inledning till detta verbala ensilage som genom sitt klaustrofobiska genusuppkok med hjälp av intellektuell jäsning förväller hela vår nuvarande idétänkartillvaro då inbegripet hela det historiska referenssamhället, avseende politik, psykiatri, och filosofi i alla de discipliner som erkännes inom de etablerade akademierna. Det hela smälter samman till en finstilt legering som mynnar ut i det reala faktum att du till slut ändå står där sorgligt ensam med det banala livet i handen. Det finns dock en textklaustrofobisk känsla i inledningsskedet där man stundtals längtar efter att nyttja verbala grävskopor och gräva sig urarva och också lägga en och annan ordrik torrspya i över det indiskreta borgerskapets indolenta, inkonsekventa och kulturneurotiska kaos särskilt när den massiva namn- och kulturdroppningen och associationseuforin träder in och stegrar sig och stadfäster huvudpersonen Johannas metaromanprojekt. Men ju mer sidorna vecklar ut sig desto närmare kommer vi den underbara undergången. Missförstå dock inte och misströsta för allt i världen inte! Johan(na)(nes) har lösningarna! Nu är det också så att författaren säger med den dubbeltydiga rösten av Johan(na)(nes) att en far finns att upptäcka… Att könsbestämma hela mänskligheten som en androgyn med tjugo år på nacken kan väl vara en radikal men något självsvåldig sammanfattning av stämningsläget i detta projekt. Men den är bra. Johanna säger i sitt metaskrivande: ”Vi ska låta saker ha sin gång, låta epok på epok läggas om varandra, ringla sig i heta ringar över och i varandra, så de trycker på och fylls upp till bredden”. I förlängningen härleder citatet hela civilisationens upprepade återvinningar som till slut kokar över i sin egen återuppståndelse. Detta är härliga perspektiv som ger en fullständig civilisationschock och som egentligen beskriver hur all denna erfarenhet av olika uttryck och avtryck genljuder om och om igen i historien i eviga dacapon, där agendor ständigt återupptas i ny form men i gamla kläden. Här framställs det hela i metaforen av ett genusjag som med sin eviga revival alltid bär med sig sitt gamla genus i ständigt nya tappningar. Talet om ”historiens slut” är alltså ett carte blanche som ger en friskrivningskliché att gå in med i nästkommande era med samma blinda ögon, samma euforiska tro på nya ideala och fräscha krig och på fyndigt återskapande av trygga hierarkier där några har, några är, andra får, och några dör. Här får vi som en metafor för den Johann-(a)(es)ska genuspersonen den pubertala utvecklingen av mänskligheten, genomforcerad av psykiska storheter som en kvardröjande hängivelse och vördnad inför livmodern, och längtan tillbaka till densamma, 14-åringens modersbundna övningar i feodalt våld, och: ”18-åringens excesser i oidipalt rasistisk våld för att mynna ut i 19-åringens neurasteniska grubblerier…” Egentligen handlar det om en kille som vill frigöra sig från sin far, och under detta, spelet mellan könsidentiteterna. Johanna och Johannes in action! Snart blir det dock eftertankens kroniska och väl beprövade blekhet som hemsöker texten och det gör ont värre och väldigt länge. Flugor surrar i luften och såväl Descartes, Spinoza som Liebniz bygger stora bon i träden. Det är så skönt det här. Och ibland lite stilla. Man får vandra med Johan(nes)(na) i handen i dessa pseudometaforiska processer. Sedan låter förstås näktergalarna Shopenhaur, Kirkegaard och Nietsche. Denna anamnes av mänsklighetens mental-pubertala socialisationsprocess gör full rättvisa åt de schizofrena historieutvecklingarna med sina groteska upprepningar av obegripliga kultmord på kulturernas storheter och idisslande av sina återanvända slagord och evigt stillastående humanideal. Men kom ihåg. Här finns åtminstone ett subjekt att hålla i handen. Den dansande genusmästaren in person Johanna/Johannes. När utvecklingen går i stå för mänskligheten och en nervös och irrande väntan är för handen upptäcker hon att hon är på väg att komma. Mänskligheten alltså. Det är frågan om att en ”flodvåg av ren, pirrig lust kommer att skölja genom själen, himlen och världen på ett utopiskt sätt.” Detta är naturligtvis en förnumstigt förenklad och skitförnämt förkortad version av redogörelsen för mänsklighetens uppväxt som till slut konstateras vara schack-matt. Att det inte är någon ide längre! Men då börjar det hela om! Med nya erfarenheter i bagaget! ” Pjäserna på ursprungsplasterna! ”En ny Gud. En total, skuldfri, cool jävla Gud. Gud-framåt” Detta är upplyftande! Nytt liv blåses i läsarens och textens uttjänta livsandar och också i de förlegade kulturerna. Alla bastanta historier och hierarkier lyser i nya dagrar, åter åtkomliga och begripliga, än en gång levande och bedårande men också mer såriga, servilt ödmjuka och väl lämpade för nya nedmonteringar. Att genom könsglidande och genustänkande prosaexcersiser fingera att hela kulturens uppror görs mot en mänsklighet i kroppslig och mental förstoppning och förstockning som är både personlig och oresonlig men också allmängiltig och främst historisk, är genialt. Att gör uppror mot det tungrott övfremalmska familjefascistoida matsilvrets dunkla skuggor när det dukas fram som historiens begivenheter är ett grannlaga arbete men här utfört med det geniala handlaget. Ett galant fadersuppror i det småa och stora. Här glids in och ut mellan Johannes och Johanna stående på alla de fyra. Kostym av, klänning på och vice versa. Och små närheter som är alldeles andäktigt stilla och k(ö)(ä)nslosamma. Kärleksscenerna äger sitt ömma handlag. Programförklaringen och den associativa ingången finns när Johanna blir tipsad av Liszt om hur man kan skriva litteratur på samma sätt som han skrev Dantesymfonin…”med diaboliska associationer som uppstår från ingenstans”. Johanna iscensätter med detta råd sina metaplaner. Men det blir mer komplicerat än så. Johannes Flinks eminenta ouvertyr om en meta-meta-meta-roman skriver in sig i den yviga traditionen av sturm-und-drangtexter, denna historiskt otillfredsställda och sorgliga stormlängtan efter det ogripbara. Önskan att vilja säga allt och visa upp allt matnyttigt av upphöjelse, rikedom, förflackning och dekadans. Att knulla kulturerna så att säga. Här finns alla de kände köttigheterna och reala realiteterna. Johanna far omkring ömsom i klänning, ömsom i kostym men lika kåt och välformulerad varhelst hennes interego sätter ned sin textbaserade porslinsvita fossing. Ja hon skriver sitt epos kryssande mellan identiteterna, genusassociationerna och en del annan realia kring könstillhörigheterna. Om hon inte skulpterar de skulpturala fallosarna med bara händerna så rider hon in i den unket konservativa skolfux- och rektorsexpeditionsvärlden i dofterna av gamla internat- och borgarskolekvarsittningar med sängvarm onani under skoldräkten och/eller sjömanskrage på sned kokett utslagen över axlarna, i övrigt naken. Här finns inga rättesnören om ord i rättan tid eller någon annan välsynkad moralfilosofi. Här finns den ändlösa namndroppningen, de erkända gamla kulturdofterna men också hela den androgyna, transapokalyptiska och transpolitiska euforin över att få finnas till på många disparata sätt och lite till, nedgrävda i texten. Johannes Flinks transcendentala förvandlingsnummer i denna metaromantiska metaroman är något alldeles i hästväg över sig av intellektuell spänst och energi och mycket tilltalande sensuellt. Jag går ned i verbal och mental spagat när jag läser. Jag tänker efter ett antal sidor angripen av ren kulturell referenseufori att vad fan e detta? E de någon form av hybris typ? Eller vilar här obekanta ugglor i mossen? Och det gör det. Det hela liknar stundtals och ytligt sett något banal-komiskt, något lättuggat-ironiskt, ja något alldeles för lättsmält och onaniverbalt studentikost och anemisk akademiskt. Men snart uppträder ett längre, vidare och allvarligare perspektiv och man får plötsligt sikte på en riktigt stor och seriös ljuspunkt vid horisonten. Kanske en avklarnad och medveten sorg? Jag känner mig lite ankommen av detta. En doft var anarkistiska klädsmaker, och träsmaker uppblandat med en högborgerlig väluppfostran finns i dessa textkriterier som värjer sig mot mitt rustika och folklustiga heterostativ. Men det är min saga. Här finns också ett överfullt kärl av volyminös kunskap som förräntar sig i evigt skimrande och glimrande texter-i-rader och brutalt grandiosa prosa-attityder och andra glansnummer. Mitt armerade intellektuella konto stegrar sig som inför ett övertrassera litterärt internatpojkekonto som utfått ett litet verbalt res. Vad ska jag med all denna voluminösa textöverskottsproduktion att skaffa? Jo den sätter sig så småningom i min varmgångna hjärna som ståndaktiga vårlökar att blomma ymnigt framöver i intimt sällskap av en plötsligt uppdykande ekivok fågel som breder ut sina välpudrade stjärtfjädrar så det kryper fram en doft av aldrig tidigare luftade intimiteter med en stum stank av unket kön, osunda underbyxor och lite oklippta tånaglar under fjädrarna. Jag kapitulerar villkorslöst inför denna litterära skapelse! /Benny Holmberg

Hem..