Filosofen Nanok
Nanok är skaparen av ”Astruktion”, ett filosofisk verk som är unikt på en rad olika sätt, vilket förmodligen har att göra med att hon själv är en helt ny typ av filosof.
• För det 1:a därför att hon inte är en manlig europeisk intellektuell med den rätta klassbakgrunden.
• För 2:a därför att hon inte är utbildad av någon akademi.
• För 3:e för att hon tar sig rätten att skapa nya tankar och former direkt på ett mindre språk.
• För det 4:e för att hon vägrar låta filosofin bli ett hinder för lusten att se vacker ut, agera, förföra.
• För det 5:e för att hon har förenat tänkandets stränga krav med en bunden, melodisk språkform.
• För det 6:e för att hon kan vara så djupt konsekvent utan att någonsin bli aggressiv eller polemisk.
• För det 7:e för att hon inte försöker förskjuta mörkret, undergången och döden ur det rena tänkandets sfär.
• För det 8:e för att hon kan vara så abstrakt och komplex utan att någonsin bli tråkig.
• För det 9:e för att hon ensam återupprättar kontakten med tänkandets ursprungliga direkthet och befriar det från det historiska luddet.
• För det 10:e för att hon skrivit en hisnande vacker bok inom en disciplin som inte bara själv hotar att stelna, utan som hotar att bli metaforen för all stelning i vår nuvarande värld.
Med verket ”Astruktion” har Nanok skrivit tio filosofiska kapitel som kan komma att få stor kulturell betydelse. Betraktat som en feministisk, anti-meritokratisk och anti-centralistisk utmaning måste detta verk till att börja med intressera alla som överhuvudtaget vill ifrågasätta den rådande ordningen. Och faktiskt alla som vill att det ska hända något på allvar (dvs. något oväntat).
Frågan är här först och främst vem som får tänka, och då särskilt vem som får definera nya metoder för tänkandet. Får man göra det om man inte sanktionerats av en inflytelserik institution?
Om man dessutom är kvinna? Nej, är det traditionella och rådande svaret. Ja, svarar Nanok, med en intensiv självklarhet som kommer att vara en befrielse för många, och, för många andra, en katastrof.
Nanok verkar på ett alldeles naturligt sätt ha hamnat i en vändpunkt där kvinnligheten och den självständiga visionen blir till filosofiska resurser för att låta estetiken utmana stilleståndet i det post-fenomenologiska och post-analytiska tänkandet, och därmed ställa själva förhållandet mellan tänkande och estetik på sin spets. Men med tanke på hur avlägsen en sådan manöver har varit genom historien, och med tanke på hur intakta maktstrukturerna fortfarande är, är det lika förvånande att verket existerar som att Nanok själv gör det – det räcker med att kasta en blick på boken för att inse det.
Å andra sidan, det inser man så snart man börjar läsa, bottnar inte det katastrofala i ”Astruktion” i någon öppet uttalad radikalism. Varje sådan tendens skulle troligen ha gjort boken mindre utmanande. Vad vi i stället finner i ”Astruktion” är lågmälda visdomar, stilla insikter, kristalliska tystnader.
Man kanske kan säga att Nanok tagit sig rätten att operera i den ”fruktansvärda ödmjukhet” som är den egentliga maktens kärna, men utan att där generera någon egentlig ny makt. Och genom att göra så kommer hon, tror jag, avslöja att det yttersta maktmonopolet gäller, inte talet, upproret och förändringen, utan tystnaden, avskildheten och frånvaron.
Eller mer exakt uttryckt: i historien måste varje samspel mellan tal och tystnad garantera positioneringarnas möjlighet och dimensionernas kvardröjande, (dvs. den rymd där män konkurrerar), medan hos Nanok positioneringarna blir omöjliga och dimensionerna rasar samman.
Emellertid för oss inte heller detta till sakens kärna – tolkad på detta sätt skulle Nanoks bok kanske blivit en parentes om den skrivits för själva utmaningens skull, dvs. om utmaningen vore utstuderad. Men vad Nanok gör är inte att utmana traditionen med en viss grupp av påståenden.
Snarare har hon i sin bok funnit ett sätt att beskriva den post-traditionella ödeläggelsen och låta den ta form som en samling tidlösa lagar för tänkandets repetition och förskingring. Och det är nog det som är det allra mest utmanande: att hon har utformat ett eget språk, en egen poetik och en egen systematik för att helt enkelt bedriva filosofi.